Ammi: “Jag kan inte fatta att jag är 100”

Jörgen Wåger Fira och Gratulera, Löpsedel, Nyheter

Det är få förunnat att uppnå den aktningsvärda åldern av 100 år.

Och att dessutom vara så pass pigg att man kan klara mycket helt på egen hand.

Det är Ammi Nilsson i ett nötskal.

– Inte känner jag mig som 100 år, men jag vet ju heller inte hur det ska kännas.

Ammi föddes den 23 juli 1919 i Slättberg och hennes fullständiga namn var Anna Maria Jemth. Men när hon började skolan hade hon efternamnet Persson.

– Min mamma hette Maria och pappa hette Jemth Per Hansson. Och då pappa hette Per i efternamn, så blev mitt efternamn Persson, det var ju så på den tiden, förklarar hon.

När hon längre fram i livet gifte sig med sin kära Erland, ändrades efternamnet till Nilsson.

Men även hennes förnamn har ändrats med tiden.

– Anna Maria blev för krångligt, men så står det på skattsedeln i alla fall. De flesta kallade mig länge Ann-Marie (utan “a”), men när barnbarnsbarnet Milliam ropade på mormor så reagerade både jag och hans “riktiga” mormor.

– Det var för långt att säga gammelmormor, därför kallade han även mig för mormor. Men det ställde till det då både jag och mormor svarade, så då började Milliam i stället kalla mig för Ammi, så vi skulle veta vem han menade.

– De senaste åren har därför alla kallat mig för Ammi.

Vi träffar en oförskämt pigg 100-åring i huset där hon bor efter Skeervägen.

– Det är ofattbart hur åren har gått. Jag brukar tänka ibland: “Är jag verkligen så här gammal?”

– Jag fattar inte att jag blivit så gammal. Mina föräldrar blev bara runt 70 år och jag själv är 100 nu, ofattbart.

Hon bor inte helt själv i det stora huset utan där bor även barnbarnet Linda Lilljeqvist och hennes barn, Milliam, Ammis 7-åriga barnbarnsbarn.

När Orsasajten kom på besök under torsdagen hade det gått några veckor sedan 100-årskalaset. “Det här är enda blomman som är kvar av alla blommor som jag fick”, säger Ammi. Foto. JÖRGEN WÅGER

Ofta får Ammi klara sig själv, då Linda jobbar skift. När Orsasajten kommer på besök håller Ammi på i köket.

– Linda jobbar kväll så just nu är jag ensam. Jag ser ju dåligt, så jag har lite problem att laga mat. Jag kan laga lite enklare rätter, men det blir svårt när jag ska krydda och inte ser något, säger hon med ett skratt.

– Men Linda är snäll och gör matlådor till mig, då klarar jag mig när hon jobbar, tillägger Ammi tacksamt.

Hon rör sig vant mellan rummen utan något hjälpmedel att gå.

– Det går bra inomhus, men i och med att jag ser illa så har jag svårt med balansen. När jag är utomhus brukar jag använda stavar när jag går, men ska jag gå lite längre så får det bli med rullator.

Ett stillasittande liv är inget alternativ för 100-åringen.

– Jag brukar göra lite gymnastik här hemma och altanen är ganska stor, på den brukar jag gå runt så att jag får lite motion.

När Linda jobbar, blir det ganska så ensamt för Ammi. Men helt ensam är hon ändå inte. Som sällskap om dagarna har hon Eden, en liten Chihuahua på 10 år.

– Ja, det är verkligen ett bra sällskap. Och hon är så kelig, vill alltid bli klappad.

Något som undertecknad fick känna på. När man klappar Eden, då är det inte bara att sluta tvärt, då talar hunden om med sina vassa klor att hon inte är riktigt nöjd. Eden vill bli mer kliad.

Om vi går tillbaka ett antal år i tiden, riktigt många år, så började Anna Maria, som hon hette då, arbeta redan vid 14 års ålder.

– Jag fick en pigplats hos Anton och Margit Moraeus på deras bondgård i Hansjö. Anton är för övrigt farbror till Kalle.

– Men jag blev inte länge där, det var så tungt för en 14-åring.

Senare samma år hamnade hon på Gustavsbergs porslinsfabrik, utanför Stockholm.

– Jag hade några kusiner som tyckte jag skulle följa med dem och jobba där. Men även där blev det kortvarigt. Jag fick ett brev från min moster att mamma hade blivit dålig, så då fick jag lov att komma hem och ta hand om småsyskonen då pappa jobbade i skogen.

Anna Maria hade totalt sju syskon. Två bröder är i livet, 82-årige Lennart Jemth, som bor i Orsa, och så har hon ytterligare en yngre bror i Arvika; Lars.

– Så där har jag hållit på, jag har haft många olika jobb, säger Ammi när hon berättar om sitt yrkesverksamma liv.

– Bland annat så jobbade jag en tid på Frelins och mitt sista jobb, innan jag gick pension, var på ett daghem i Moranoret.

Ammi visar sin telefon som har stora siffror så att hon kan ringa. “Men det händer ändå att jag råkar slå fel”, säger hon med ett skratt. Foto. JÖRGEN WÅGER

Långt innan dess träffade hon sin make, Erland Nilsson. Han gick bort i september 1990, 75 år gammal.

Då var Ammi 71 år. Det var förstås sorgligt att bli änka, men 29 år senare är hon fortfarande vid god vigör, trots att hon passerat 100.

Hon visar en grattishälsning från kungen, något som alla som når den aktningsvärda åldern får.

– Men jag tycker inte det är så märkvärdigt att fylla 100. Man blir ju äldre och äldre nuförtiden och det är väl många som fyller 100. Fast jag har svårt att förstå att jag blivit det.

När det i juli började närma sig den magiska åldern, började dottern Anneli Bälter och hennes dotter Linda att planera för ett stort kalas för sin mor och mormor.

– Men inte ville jag ha nåt kalas, sa jag då.

Men kalas blev det och Ammi är riktigt tacksam för det, trots att hon var väldigt tveksam till en början.

– Jag har svårt att höra om det är många människor som pratar samtidigt i ett rum. Men det gick bra. Totalt räknade vi till att det var 37 personer som var här, men i olika omgångar då. Som tur var kunde vi vara ute på altanen.

Alla som fyller 100 år får en kunglig hälsning från Karl XVI Gustaf. Foto. JÖRGEN WÅGER

Och vädret hade inte kunnat vara bättre för ett 100-årskalas.

– Det var så perfekt. Det var en jättefin dag, men det var inte för varmt. Det var en väldigt speciell dag och vädret var som gjord för ett 100-årskalas.

Gamla bekanta som Ammi inte träffat på länge kom för att fira jubilaren och även kommunalrådet Mikael Thalin kom och gratulerade som representant för Orsa kommun. Presenten som Thalin kom med var boken: “Orsa 100 år”.

En minst sagt passande bok, men den får tyvärr Ammi svårt att läsa själv.

– Jag har ett hjälpmedel så att jag till exempel kan lösa lite korsord, men att läsa är allt för svårt.

Många kom som sagt för att gratulera 100-åringen den där fina julidagen för några veckor sedan, men gratulationerna tog inte slut där.

– Jag har fått så många hälsningar vis SMS och Facebook som Linda och Anneli läst upp för mig.

– Det var verkligen en trevlig födelsedag, men jag kan ändå inte förstå att jag blivit så här gammal, inte känner jag mig som 100, säger Ammi med ett skratt.

Bilden längst upp. Ammi Nilsson med sin kära Eden, en liten Chihuahua på 10 år. Foto. JÖRGEN WÅGER

Ammi ser dåligt och behöver stora siffror på sin telefon för att klara av att ringa. Hon kan kika lite på tv om hon sitter nära, men mest lyssnar hon på tv. “Det måste vara svenska program”, poängterar hon. Lösa korsord går också, med det hjälpmedel hon har till sitt förfogande. Foto. JÖRGEN WÅGER

Dela sidan:
Annonser:
Nr 6 250 x 150 Aron Gård strand
LG Köpman vent
Orsa pingis 2

Läs även:

Annonser:
Karl Hedin